Vasaloppet är över för den här gången. Från servicegängets horisont noteras med glädje många fantastiska prestationer i spåret, personliga rekord, klubbrekord och framförallt en härlig stämning och stark klubbkänsla. Vi blir sakta med säkert både större och starkare på många plan. Kul.

Rekordmånga medlemmar var anmälda i år (157), varav 139 tog sig hela vägen till Mora vilket var fyra fler än ifjol. För att serva och heja fram denna rekordstora trupp hade drygt tjugo personer engagerats till att bemanna klubbens fem fasta stationer och den bilburna servicen för våra topp1000 åkare. Majoriteten av KIF-truppen var som vanligt förlagd till Transtrands gamla militärläger dit våra två stora bussar styrde från Örebro på lördagen efter traditionellt fikastopp efter Lesjöfors. De som inte fick plats där inhystes i privata stugor runt omkring Sälen. Liksom ifjol hade ett större gäng av elitåkare och servicefolk, inklusive undertecknad, sitt boende nära Gammelgården ovanför Lindvallen.

Vi som åkte upp redan på torsdagen och bodde i ovan nämnda stuga spenderade tre fantastiskt fina dagar innan loppen på att testa skidor, vallor och spår. Vädret var på topp och spåren fantastiskt bra. Torsdagen gick åt till att resa, handla mat till ett dussin personer för tre dygn på Maxi i Falun (det tog tid…), tjöta med Brikomannen (det tar också tid) och inspektera drickastationernas position och tillgänglighet. Vi hann ändå med ett skönt pass uppe på myrarna i skymningen där undertecknad snabbt antog ungtuppens utmaning att spurta vid varje kilometerskylt. Tjugoen spurter senare var alla nöjda och möra. Härligt.

På torsdagkvällen hade stugan besök av Henrik Eknor och Bagarn Fredhe som sedan på fredagen åkte Skejtvasan med gott resultat. Eknor blev 33:a (13:e svensk) och Bagarn 40:e i en tävling som norrmännen dominerade fullständigt. Skejtvasan är en trevlig tävling som tyvärr hamnat på fel dag och nu kommer att läggas ner för att göra plats för fler lag i Stafettvasan. Vi som inte vågade oss på Skejtvasan kryssade oss istället fram till Evertsberg bland glada stafettåkare utan att bli speciellt mycket klokare över vilken fästvalla som skulle gälla för söndagen. Vi fick ändå något slags kvitto på att fästet skulle bli kritiskt och att glidvallan troligen var ett ickeproblem. Undertecknad hade på gammal syntetvalla som putsats upp och rillats mycket bättre glid än 100% av stafettåkarna vi passerade. Nu gällde det att hitta rätt par och rätt fästvalla. För glidet handlade det som så många gånger förr för de flesta av de bättre åkarna om stenhårt grönt paraffin i botten följt av violett eller blått högflour och flourpulver på toppen.

Med glidvalet klart kunde lördagen istället användas till att testa fästvalla och förbereda allt som hade med drickaservicen att göra. Efter ett handfull testvallningar och kontakt med goda puddingar och hemmakokande sjukhusfysiker landade åtminstone gänget i stugan i beslutet att lägga ett mycket tunt lager skarklister med någon droppe violett special inblandat och täcka det med en blå burkvalla och lite grönt allra ytterst. Både ledarna i stugan ovanför Lindvallen och klubbens ledare i Transtrand fick sen lägga tankemöda och tid på lördagskvällen till att fördela termosar, kantiner och diverse geler till rätt servicestation. Ungtuppen konstaterade att han var mer nervös inför langningen än inför en tävling. När så lampan släcktes var körscheman spikade i minsta detalj, kartor framlagda, termosar klara och skidorna vallade. En och annan åkare och ledare hade kanske lite svårt att somna med vetskapen att klockan var tidigt ställd morgonen därpå.

På söndagmorgonen låg en stor förväntan i luften. När de flesta fortfarande låg och sov drog ungtuppen till startgärdet med uppdraget att placera ut andras skidor långt fram. Aldrig hade han väl kunnat drömma om att skidåkare är så morgonpigga. Väl tillbaka för frukost hade övriga servicefolk och åkare vaknat till och tagit sig ner för de sista förberedelserna. Sen small äntligen startskottet.

Undertecknad hade förmånen att få serva och heja vid Smågan, Risberg, efter Evertsberg och på Krångåsen med 11 km kvar. Liksom övriga i serviceteamen upplevdes sann glädje att se klubbkamrater prestera när det gällde. På vägen mot Mora nåddes vi via Vasaloppsradio och SMS-flödet av glädjebeskedet att klubben i Mångsbodarna genom Anders Palmér, som dessutom gjorde fin reklam i TV-rutan, tog hem ett historiskt första spurtpris (dock lite besviken på dig att du inte körde den inövade casha-in-segergesten).

Till målet i Mora var det Palmér som kom först av våra. Spurtprisattacken hade kostat krut, så fjolårsplaceringen (29) gick inte att förbättra, men rekordtid blev det. Det nya klubbrekordet lyder på 3.51.32, en putsning av Danne Cornelius sju år gamla rekord med dryga åtta minuter. Också Per Eklöf (166:a) och Tobias Karlsson (195:a) fixade placeringar bland de tvåhundra. I Karlssons fall var det första gången, och i Eklöfs fall börjar det bli en vana. Eklöfs 4.09 räckte helt upp till fjärde plats i historiken. Det är bara de ovan två nämnda och Magnus Oskarsson som någonsin åkt snabbare. I det extremt snabba föret blixtrade ytterligare tio herrar till med tider under 4.40 varav de flesta för första gången. Stabilt.
Inte långt senare stakade Kristina Roberto in sig som bästa dam på 4.48.21 och upprepade fjolårets tjugoförstaplats. Tiden var en rejäl putsning på det egna klubbrekordet. Liksom på Tjejvasan följde Katja Nyström närmast bakom, också hon på ny personlig rekordtid 5.12.04 och andra KIF-kvinna någonsin under 5.30. Stort grattis!

Genom åren har det förts en del statistik på antal medlemmar topp500 respektive topp1000. Aldrig förr har vi haft 18 herrar topp1000 och sedan damklassen blev officiell har det aldrig hänt att tre tjejer är topp200. Riktigt stort grattis till samtliga högpresterare.

Slutligen ett stort grattis också till alla underbara motionärer i föreningen som sprider glädje och gör Vasaloppet till en fest. Jag blir extra glad när personer utanför föreningen säger att vi är ett föredöme när det gäller klubbkänsla och breddidrott. Och ett extra välförtjänt grattis till Carl Chöler och Sven Olsson som denna vecka skrev inte sig i Vasaloppets veteranförening efter 30 genomförda lopp. Suveränt!

Hoppas få se många av er både elitåkare och motionärer på DM-helgerna nu i mars och sen på årsmötet och kommande avslutningsfest.