Karlslunds IF ställde upp med ett lag i årets upplaga av Vasastafetten 21 augusti, löpstafetten över tio sträckor som i huvudsak följer Vasaloppets sträckning från Sälen till Mora. Det börjar bli en tradition att vi är med där och stafetten är ett bra träningsdelmål inför höstens träningsupptrappningen.

På fredagen, dagen innan stafetten, drog vi iväg i riktning Torgås där vi i samband med Vasastafetten bor i gamla KFUM-gården. En liten förtrupp med mig själv, Jakob, Simon och Erik Malm kom på plats redan på eftermiddagen och stålmännen Malm och Simon gav sig iväg på ett hårt stakpass från Sälen by upp till toppen av fjället som ligger mittemot Högfjällshotellet. En sträcka på grovt uppskattat 15 km och ganska många hundra höjdmeter stigning. Kombattanterna höll samman första tredjedelen och Stål-Malmen bombade på hårt. Uppe vid Lindvallen hade Simon dock ryckt åt sig en liten lucka som växte meter för meter, allt inför ögonen på två imponerade åskådare i bil. När rullskidåkarna utmattade nått toppen och bilsupportrarna småjoggat ur sig resesegheten for vi tillbaka till Torgås och väntade in övriga löpare som telefonledes meddelade att de för fullt laddade med flottiga pizzor i Vansbro.

När alla var samlade fördelades sträckor och höga mål sattes upp. Tyvärr hade vi drabbats av tunga återbud. Varken stakkungen från Gnarp, Olle Sjöström, som drabbats av halsont dagarna innan, eller Oskar Arlebo som var vår klart bäste i fjol kunde medverka. Men istället lånade vi in en entusiastisk ung grabb vid namn Joel Hultin från farmarklubben i väster, som trevligt nog, med mycket kort varsel, ställde sina tjänster till förfogande för en kort sträcka.

I arla morgonstund när jag vaknade på lördagen och sömndrucken stapplade till frukost var redan kökspersonalen i full fart och förstasträckslöpare Henrik och andrasträckslöpare Jakob satt taggade till tänderna och håvade in fil och limpa. Strax därefter ramlade en efter en in och snart var alla redo för avresa. Åldermannen i laget Stefan fick förtroendet som coach och blev med Henrik till starten och Jakob till Småganbussen. Övriga gasade iväg direkt ur på banan till andra växeln.

Klockan åtta small startskottet och vi i KIF skickade ut Henrik Eknor, uppförsspecialisten som visat god halvmaraton- och MTB-form i sommar. Henrik gjorde ingen besviken och sprang nästan minuten bättre än planen som var att slå vår egen tid från ifjol. Kommentaren efteråt var att backen upp inte var så farlig som han fruktade och att han med facit i hand kanske kunde ha gått ut hårdare. Vid första växeln låg vi tolva.

På andrasträckan, den långa 14,4 km tunga moss- och spångsträckan över myrarna från Smågan till Mångsbodarna, satte vi Jakob Wallenhammar. En tuff och lerig sträcka passade Jakob fint och Henriks insats gav honom Leksandorienteraren Greger Tysks rygg att gå på. Jakob bet sig fast mer än halva sträckan och berättade efteråt att han kände sig fräsch långt in i loppet. Sen fick han tyvärr håll och fick slå av något på farten, släppa iväg Leksandaren men höll ändå ihop det mycket bra. Väl godkänt för Jakob som Vasastafettdebuterade.

Tredjesträckan var vigd åt mig. Då jag sprungit den flera år i rad visste jag vad som väntade. Trodde jag. Fick en föraning om att något var ändrat på uppvärmningen när jag ett stycke ut på sträckan såg skylten ”4,4 km till mål”. Sträckan brukade vara just 4,4 km. Men några hundra meter mer borde jag klara tänkte jag när jag fick stafettpinnen av Jakob och satte av. Mycket osäker på formen försökte jag hålla igen lite i början för att inte stumna som året innan. Kom iväg kontrollerat och fokuserade på att avverka den första halvan i så jämn och hög fart som möjligt utan att gå stum. Kilometrarna rullade på och med dryga kilometern kvar tänkte jag lägga in långspurten över det trixiga och steniga berget som tidigare år sugit musten ur flacka banlöparsteg. Men vad nu? Ny bansträckning! Så det var bara att lägga benen på ryggen och springa runt berget på grusväg istället. Till växel i Tennäng kom jag tids nog och växlade relativt nöjd över till flickidolen Tobias ”Hockey” Karlsson som 11:e lag.

Hockey satte av i bra fart ut på leriga stigar upp mot Risberg. Som debutant i Vasastafetten visste han inte hur tuff sträckan var så det fanns ingen fruktan i aktionen hos killen som tränar mer än de flesta i klubben och i sommar visat prov på både form och bra tävlingshuvud. Han gav allt och fightades varje meter. Det var nära maxpuls i stort hela vägen. Många stigningar och dypölar senare anlände han växel med någorlunda gott mod. Han höll ihop det riktigt bra och motsvarade högt ställda förväntningar.

På sträcka fem låg ansvaret på Stefan Aläng, sörmlänningen som cyklat sig i hygglig form i vår och sommar. När han drog iväg hade han dryga 11 jobbiga km framför sig. Så kloke Stefan sprang fort, men behärskat, och höll ett rimligt tempo hela sträckan vilket gav plockad placering och en slutlig sträcktid att vara nöjd med.

Simon Undemar, esset i rockärmen, begav sig ut på den längsta sträckan som elfte löpare i herrklassen och fick möta tuffast möjliga motstånd över 15 leriga och kuperade kilometer. Det är på denna sjätte sträcka som friidrottsklubbar och elitlag sätter sina riktiga toppar, men Simon var fullt inställd på att bita ifrån och tappa så lite som möjligt. Vid vägundergången hann vi som följde bli lite oroliga. Såväl Hällefôrs som ytterligare lag hade tassat förbi. Hade han en dålig dag eller gått ut medvetet lugnt? Väl på plats i Oxberg förstod vi att det var det senare. I de hårda Lundbäcksbackarna hade Simon orkat stå på och försvarat sin position. Bara två tappade placeringar till tretton och hela tre minuter bättre tid på sträckan än ifjol ger väl godkänt.

Sträcka sju och åtta är två kortare sträckor från Oxberg till Gopshus, samt Gopshus till Hökberg. Simon skickade ut Erik Malm på den förstnämnda av de två för att om möjligt kuta ifatt länskollegorna i norr som hade rutinerade Gunnar Spelkvist på sträckan. Dessvärre bet Gunnars psykning vid starten på Erik som inte hade en lika bra dag som ifjol och fick en lite sämre tid jämförelsevis med vad han själv hade på samma sträcka förra året. Erik skickade ut insoursade Joel ”Junis” Hultin som hade försökt sänka förväntningarna genom ett stenhårt spänstpass dagen innan. Dock hade vi ingen anledning till oro. Junis krigade nästan som en riktig Karlslundare och vi höll oss kvar på trettonde plats.

När Stor-Erik ”Bananen” Svensson gav sig ut på nian var goda råd dyra. Tre minuter upp till Hällefôrs som dock hade två ess kvar på slutet, och två minuter efter fjolårsschemat. 85 kg banan sluggade iväg med rådet att hålla jämn hård fart. Det gick riktigt bra. Han plockade en placering, samt höll oss kvar med chans att klara vår egen tid från ifjol.

Vid Eldris väntade Mats Carlberg, ivrig på att, efter en lång dags väntan, äntligen få ge sig ut på ankarsträckan och älga ur sig alla de krafter som en lång karriär samlat in. Mats gjorde helt rätt och drog en rövare på att en stenhård öppning skulle hålla. Nu gick det inte fullt ut som han hoppades, men han höll vår placering galant och checkade in under portalen för framtidens segrar som tolfte man.

Sammantaget hade alla i laget väldigt roligt. Men eftersom vi är tävlingsmänniskor som gärna mäter idrott i tid och placering hade vi gärna sprungit lite fortare och slagit fjolårets insats. Då hade vi 6.05 på elfte plats. Nu blev det tolva på 6.06. Å andra sidan är det svårt att jämföra olika startfält och tider när det dessutom är bansträcksändringar här och var. Så med tanke på att fjolårslaget hade en Oskar Arlebo i storform med, vilket årets lag saknade, så ger jag oss ändå VG i slutbetyg för insatsen. Vi kommer tillbaka snabbare nästa år. Då ska vi ha ännu roligare.

Bilder finns i fotogalleriet.