Den gångna helgen avgjordes i Estland Tartu Ski Marathon och från KIF deltog Olle Sjöström. Från början var det tänkt att Anders Palmér också skulle åka, men timingen bara två veckor före Vasaloppet gjorde att Anders prioriterade om till tävling på hemmaplan, Bessermerloppet. Jag återger nedan i resedagboksform helgen ur mitt perspektiv som medföljande ledare/vallare/coach/drickalangare.

Torsdag 18 febr

Jag jobbade till lunch och tog mig via buss, tåg och tunnelbana till Ropstens t-banestation varifrån jag tog den korta promenaden till Värtahamnen och den väntande MS Victoria. När jag kom fram fanns redan Olle och hans äldre bror Erik på plats i familjen Sjöströms bil. Jag hoppade in i bilen och vi körde ombord och letade upp rätt hytt. Efter en intensiv turnering airhockey mot Hudiksvalls IF, OS-tittande och ett besök på färjans buffé kröp vi till kojs och vaknade någorlunda utvilade morgonen därpå och blickade ut över isfritt vatten på väg in mot den tidigare svenska staden Reval – numera mer känd som Estlands huvudstad Tallinn.

Fredag 19 febr

Klockan hann rusa fram till närmare halv elva innan vi tagit oss av färjan och påbörjat de knappa 20 milen mot Otepää i sydöstra delen av Estland. En resa som enligt bilens gps skulle ta två timmar, tog denna dag i drivsnö och snålblåst med usel sikt närmare tre. Först frampå eftermiddagen hade vi installerat oss på det B&B 15 km från Otepää som blev helgens bas. Vårt B&B låg bara någon halvkilometer från där spåret passade efter ca tre mil, så förutsättningarna för att testa skidor i lugn och ro var goda. Efter ett kort besök på skidstadion och uppackning i vallaboden som delades med Helsinge Ski Team stack Olle och hälsingepojkarna Lars och Anton ut på skidor för att åka de första tre milen av banan från starten till boendet. Spåren såg mycket fina ut trots att det snöat rejält under dagen. Under tiden drog undertecknad och Erik iväg för att handla mat och upptäcka Otepää (vilket gick snabbt: Otepää har 2000 invånare, två mataffärer, några restauranger och barer, ett miniköpcentrum och en sportaffär).

Två timmar efter Olle drog iväg på skidor kom vi fram till avtalad mötesplats och upptäckte att det inte fanns tillstymmelse till spår på banan. Det var minst 10 cm nysnö. ”Aha, så de måste ha vänt” tänkte vi och åkte mot skidstadion för att försöka hitta dem, men möttes av hälsingegängets bil som inte sett till åkarna. Efter många försök fick Erik tag i Olle som i mörkret kunde berätta att de befann sig någonstans runt två mil och att det gick långsamt i ospårade skidspår. Skymningen hade då för länge sedan gått över i natt. Så, på chans försökte vi i bilen genskjuta skidåkarna där vi gissade att spåret borde gå men utan att lyckas hitta varken spår eller skidåkare. Istället blev det till att åka tillbaka till upphämtningsplatsen nära boendet och vänta. Efter tre timmar och tjugo minuters skidåkning slutade det lilla äventyret väl.

Efter en estnisk köttgryta med okänt innehåll gick kvällen i OS tecken, även om inte estniska ETV hade samma breda bevakning som dess svenska systerkanal SVT. Alla somnade med positiva bilder från Anna Haags fina silverlopp.

Lördag 20 febr

Vaknade upp, åt frukost, kollade väderprognos och insåg sen att jag inte skulle hinna åka några skidor själv eftersom det kl. 10:00 utgick en guidad tur runt hela banan för utländska serviceteams. Detta var en fantastisk service som arrangörerna bjöd på. Alla team som kom på avtalad tid fick översiktskartor med 16 inritade langningsstationer, tidsscheman och en guide som visade hur man bäst skulle köra mellan langningsstationerna. Jag och Erik tog turen och noggrant klockade körsträckor etc. När vi tre timmar senare hade åkt runt hela banan kunde vi i lugn och ro göra körschema för de tre bilarna som vi tillsammans med Helsinge ski team förfogade över. Under tiden vi varit på guidad tur åkte Olle skidor och förberedde utrustningen för racet. Resten av dagen och kvällen gick åt till att förbereda dryck, fördela termosar, studera körscheman, valla, äta middag och få saker i ordning inför vad som komma skulle.

Sent på kvällen när åkarna för länge sedan gått och lagt sig kunde jag och Erik inte riktigt hålla oss ifrån att stanna uppe och kolla OS trots att timmen i Estland var sen. Det fanns en chans på svenska framgångar i herrarnas 30 km med skidbyte.

Söndag 21 febr

Klockan ringde vid 6-tiden estnisk tid (en timme före svensk) och alla kom snabbt i kläderna som lagts i ordning. Därefter frukost. Helsingegängets vallare Henrik Mattsson funderingar om vad nattens SMS ”otroligt. Det sjukaste jag sett!!” betydde kunde vi som varit vakna snabbt reda ut till allmän glädje. Ännu mer taggade begav sig så alla åkarna och vi ledare i tre bilar mot stadion. En och en halv timme före start anländes stadion och jag började genast tillsammans med Olle att testa de två paren som var tävlingsvallade. Snabbt kom vi till beslut om att det gamla beprövade paret skulle få gå ytterligare ett race. I det kärva föret fanns det bra fäste på bara grön grundvalla och ett tunt lager VR30, men Olle var inte helt nöjd med släppet i skidorna och lite orolig för att grundvallan skulle suga ifall blåvallan skavdes av. Så på inrådan av ovan nämnda Mattsson kletade vi dit två lager av herr Dalens kalla dyrvalla, vilket fick skidorna att behålla fästet och förbättra glidet. Olle var klar för start.

Dryga halvtimmen före start avvek Erik i Sjöströms bil till sin första post och strax före starten kom undertecknad iväg tillsammans med Börje Ljung från Helsinge ski team. Vår första post var langningsstation nummer två belägen efter 4 km. Helsinge ski teams åkare bestod av Anton Jernberg, Lars Ljung och Jörgen Brink. Därtill hade Mattias Fredriksson avtalat att han skulle få hjälp och tanken var att också så långt det var möjligt serva Sandra Hansson. Första kontrollen gick bra. Brink missades men vi hann där se att han inte hade vit utan svart mössa. Rapport till Erik och så snabbt iväg. I rask takt avverkades posterna 4, 6 och 7 där Olle dessvärre började hänga med huvudet och se nästan lika uppgiven ut som på Wadköpingsloppet.

Så, vad göra? Vi for vidare mot kontroll nio och tog ett snabbt beslut att redan där vid dryga tre mil börja blanda i Coca-Cola och gel. Till Olle förbereddes en riktig blandning med extra allt som vi hoppades skulle vända trenden.
Kontroll nio gick perfekt. Alla fick sin dricka och Olle såg redan där betydligt piggare ut än senast han sågs till. 3 dl häxblandning sveptes i hast, varpå han satte högsta fart. Marginalen till kompisen Lars Ljung hade slutat att öka och Olle hade vänt trenden. Med dessa positiva vibbar anlände vi serviceposition nummer tretton som låg omkring 17 km från målet. Olle såg fortsatt stark ut där han hade jagat ikapp Lars och flera andra åkare.

Efter ett sista stopp fyra km före mål for vi mot Elva där målet är beläget. Dit hade Olle redan kommit. Han hade fortsatt att gå bra, men blivit tvungen att släppa Lars Ljung som gick som tåget sista milen efter en svacka på mitten. Dusch, mat, sedvanlig förvirring över uteblivna resultatlistor och sen snabbt iväg mot färjan med en artondeplats och många roliga upplevelser i bagaget.

Med några timmars perspektiv på loppet var Olle brukbart nöjd. Han kunde konstatera att det aldrig är för sent att vända ett dåligt lopp. Trots sura skidor första halvan jobbade han sig heroiskt tillbaka in i loppet efter att snöret gått alltför tidigt och mot slutet kom också skidorna igång bättre och bättre. Placeringen som artonde i ett av världens största skidlopp var hans bästa för säsongen. Nu är det bara att äta taggtråd fram till Vasaloppet.

Om loppet kan berättas att det var mycket bra organiserat och att det var en väldigt fin och rolig bana. Nästa år kanske vi blir många fler som tar kryssningen?

Hände det något mer kul? Javisst! Både fredag och söndag kungjordes via SMS att hyttans stolthet gick kanonbra på ungdoms-SM: 2 silver. Grymt stort! Härligt jobbat och ett jättegrattis!